Museigården Långmaren

Fortsätter man landsvägen förbi infarten till Nynäs slott ungefär en halvmil mot vagnhäradshållet dyker det i en vägkrök upp en skylt med texten: Långmaren, museigård. Här slingrar sig en grusväg ett par kilometer genom skogen som plötsligt öppnar sig i ett haglandskap. Från en liten parkering leder en stig nedför genom hagarna och ängarna, bort från stress och jäkt. Straxt efter att du passerat den gamla tvättstugan skymtar du på håll samlingen av rödfärgade hus, några med vasstak. Du har kommit fram till Långmaren!     

Den lilla före detta arrendegården Långmaren är en ovanligt välbevarad del av vår sörmländska allmogehistoria. Gården brukades fram till 1967, då Landstinget övertog Nynäs marker. Nu är såväl byggnaderna som gårdens närmaste omgivning skyddade som byggnadsminne och ingår i Nynäs naturreservat. Under sommarsöndagarna  hålls det "öppet hus" på gården med enklare kaffeservering och guidade rundvandringar. Emellanåt ordnas olika evenemang med anknytning till platsens historia. Sörmlandsleden passerar igenom Långmaren och man får när som helst besöka gården, fastän husen kanske är låsta.
Boningshusets interiör är återställd till det skick den hade under 1940-talet, när Ivar Karlsson var arrendator.

Ivar Karlssons Långmaren

Den siste arrendatorn på Långmaren hette Ivar Karlsson (1902 - 1993). Han bodde på Långmaren större delen av sitt liv och var en traditionsbunden man. Hans farfar kom till gården som arrendator 1885, fadern tog över kontraktet vid sekelskiftet 1900 och i slutet av 1930-talet efterträddes han av Ivar. I början av 1950-talet gifte sig Ivar med Ebba och de fortsatte att driva lantbruket på samma sätt som både farfadern och fadern hade gjort. Ivar på Långmaren blev känd för att han var en av de sista lantbrukarna i Sverige som enbart använde oxar som dragkraft på gården, någon traktor skaffade man aldrig. Gården sköttes med stor omsorg. Backar och dikesrenar slogs med lie och åkrarna gödslades aldrig med annat än kreatursgödsel. Gården var i stort sett självförsörjande; man höll sig med ett par oxar, fem - sex mjölkkor med kalvar, några får, två grisar och höns.

Bebyggelsen

Innanför staketet i den välplanerade trädgården finns ett boningshus och en bod, uppförd 1914, som rymde mjölkrum, snickarbod och förvaringsutrymmen för säd, mjöl och gryn. Bostadshuset är en så kallad parstuga, med ett stort kök, "anderstuga" (finrum) och en liten kammare innanför farstun mitt i huset. Den stora vindsvåningen är inte inredd och kom till i samband med att Ivars farfar byggde om huset i slutet av 1800-talet.     

Utanför staketet ligger ekonomibyggnaderna; logen, ladugården, hönshus (som lär skall vara gårdens äldsta byggnad), jordkällare och så en uthuslänga med vedbod, fårhus, svinstia och förråd. Uppepå berget bakom gården står ett par miniatyrväderkvarnar byggda av Ivar. Den ena har restaurerats. Uppe i backen mot besöksparkeringen ligger "brygghuset" som framförallt användes till tvättstuga.

Åkermarken

Ivar Karlsson brukade åkermarken på samma sätt som fadern och farfadern hade gjort; i växelbruk med sexårig rotation, där ett års träda följdes av ett år med höstsäd (råg eller vete), två år med vall samt två år med vårsäd (korn eller havre). Dessutom odlades potatis och litet lin för husbehov. Konstgödning förekom inte. Åkrarna var uppdelade i ett lapptäcke av små tegar med olika grödor.  Bakom den vasstäckta ladugården kan du än idag se exempel på denna brukningsmetod. Där på "farfarstegen" odlas sedan några år äldre sorter av exempelvis korn och råg som är helt försvunna från dagens moderna jordbruk.

Floran

Tack vare att markerna runt Långmaren inte har konstgödslats och överhuvudtaget har skötts på ett så varsamt sätt finns här en ovanligt rik flora. Här finner man exempel på många växter som förr var karakteristiska för jordbrukslandskapen men som blivit alltmer ovanliga.

Här kan man till exempel finna den sällsynta fältgentianian (Gentianella campestris), backnejlika (Dianthus deltoides) och Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata).

Bete och slåtter gynnar konkurrenssvarga, ljuskrävande örter och gräs. Att kvävehalten i marken är låg har också stor betydelse. För Ivar Karlsson var emellertid inte blomsterprakten det primära, utan att få tillräckligt med foder till djuren. Av det skälet tilläts aldrig hagarna och ängsmarken växa igen med sly. Den stora artrikedomen av örter och olika gräs gör också Långmaren till en attraktiv plats för fjärilar och andra insekter.